Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg

Svårt att ta ställning i sjukhusfrågan

Har ni tänkt på hur mycket kaos och kris som råder just nu? Det är kris i asylsituationen. Kris hos miljöpartiet. Kaos rådde när en åskådare kastade in knallskott på fotbollsmatchen. Kaos vid insläppet på Adeles konsert. Kaos och kris var det på Island när statsministern tvingades avgå efter sina penningaaffärer.

Det är kaos här och kris där. Kaos hit och kris dit.

Den här rubriken möter oss idag i Ångermanland. "De är oroade över länets vårdkaos". Kaos igen alltså.

Vilka är "de"? De är sjukvårdspolitiker och höga chefer inom landstinget i Norrbotten. De menar att vi i Västernorrland är helt fel ute som har kvar tre akutsjukhus. Det sägs till och med att man oroar sig över bristen på politisk ryggrad hos våra folkvalda.

OK. Jag hör.
OK. Jag förstår.
OK. Jag backar mentalt.

För hur lätt är det att ta ställning för eller emot ett sjukhus? När avstånden är långa och rädslan att inte få vård i tid är stark är det så klart helt naturligt att man kämpar för "sitt" sjukhus.

Jag bor i Kramfors kommun. På många sätt är vi en delad kommun, så också i sjukhusfrågan. Jag har i hela mitt liv tillhört Örnsköldsviks sjukhus. Jag är född där, har fött båda mina barn där. Den senaste tiden har jag tillbringat mycket tid på sjukhuset, både för en akutoperation och efterföljande behandling. Naturligtvis är jag väldigt glad över den hjälp jag fått av "mitt" sjukhus. Om jag tvingas välja måste jag ställa mig på Öviks sida i kampen om att få vara kvar.

MEN jag förstår mycket väl alla som kämpar för Sollefteå sjukhus. De flesta som bor på "andra sidan" om Ångermanälven i min kommun tillhör ju det. Min syster och hennes familj till exempel. Så klart vill de ha kvar sitt sjukhus.

I Nordingrå har vi 7,5 mil enkel väg till Öviks sjukhus. Till Sollefteå är det 8 mil. Till Sundsvall har vi 11 mil. Hur som haver, oavsett ort, har vi långt till sjukhuset. Min yngste son hade i princip kunnat födas i bilen, men jag hann fram och efter 45 minuter var han ute. 

Jag förstår att det är extremt dyrt med sjukvård
Jag förstår att vi blir allt färre som bor här och att pengarna inte räcker till.
Jag förstår att landstinget har ansvar för andra saker än sjukvård, vilket kanske borde renodlas.
Jag förstår att människor är oroliga, förbannade, kämpar, demonstrerar, skriver insändare.

Brist på politisk ryggrad. Ja, kanske det. Eller så är det så enkelt att inte ens våra folkvalda har lätt att välja sida och avgöra till nackdel för några.

Vi lär få fler rubriker att ta del av innan sjukhusfrågan är avgjord. Och tyvärr tror jag att det blir kaos och kris hos några oavsett hur besluten tas.

268 Hits

Varifrån kommer vårt mod?

Pustar ut i soffan efter en lång dag. Först en arbetsdag med allt vad det innebär av kreativa utmaningar. Sedan förberedelser inför morgondagens Futuramässa i Gallerian. Imorgon när vi slår upp portarna är det drygt drygt 40 företagerskor och 11 UF-företag som välkomnar alla besökare.

Och jag undrar - varifrån får vi vårt mod? Vi det är jag och mina kompisar i styrelsen för Futura. Vi är sex soloföretagare som var för sig inte skulle kunna rodda ihop en sådan här grej. Men tillsammans blir vi en enhet. En enhet som har kul ihop och som hittar drivkraft i varandra.

Jag är så jäkla stolt över vad vi åstadkommit! På tre år har Futura vuxit till att ha cirka 60 medlemmar. Vi har blivit en "instans" att räkna med. Vår åsikt räknas. Vårt engagemang räknas. Det märks inte minst på att vi ofta blir tillfrågade att finnas med i viktiga sammanhang. Vid sidan av Företagarna är vi nog den starkaste och mest inflytelserika företagarföreningen i kommunen.

Varje månad försöker vi ha en aktivitet för medlemmarna. Vi bedriver också utvecklingsarbeten på andra sätt, till exempel genom att stödja ungas kreativitet och entreprenörskap. Vi har just nu ett projekt i startgroparna som handlar om att underlätta för nysvenskar att starta eget.

Imorgon är det alltså dags för Futuramässan. Vi har tre rum till vårt förfogande i Gallerian för utställarna. Så lyxigt! I biografen Royal kan man lyssna på fyra kompetenta och intressanta föreläsningar. Mässan avslutas med fantastisk musikunderhållning i Konsthallen.

Vi får alltså tillgång till Gallerian.Till biografen. Till konsthallen.

Fatta! Hur går det här till? Enkelt. Allt går ut på kontakter. Goda relationer. Förtroende från båda håll. Det här är inget man bygger upp på ett litet kick. Tillsammans har vi sex styrelsemedlemmar ett otroligt kontaktnät. Vi har alla jobbat länge och är välkända i kommunen. Genom åren har vi byggt relationer och stärkt inte bara våra företags varumärken utan även våra egna personliga rykten.

Därför är det inte konstigt att Kramfors kommun, fastighetsbolaget Krambo, organisationen Företagarna och På Stan vill stötta oss. Det har de gjort med den äran, utan deras hjälp hade mässan varit något helt annat. Något mycket mindre.

Jag ser alltså fram emot morgondagen. Längtar. Hoppas att det kommer riktigt mycket folk. Jag har gjort precis allt jag kan för att marknadsföra mässan och hoppas att vi har nått ut. Nu kan jag inte göra mer utan lägger allt i försynens händer.

Håll tummarna imorgon! Eller - ännu heller - kom förbi och titta, handla, nätverka, prata, skratta... Vi ses!

310 Hits

Jag, en kombinatör...

Vad är jag egentligen...? Efter att ha levt och drivits fram som entreprenöri elva år är jag helt plötsligt anställd. Uppdraget som kommunikatör är minst lika stimulerande, utmanande och krävande. Jag trivs med det.

Men en del av mig är fortfarande företagare. En ganska stor del. Det är en omställning att inte styra sin egen tid och en omställning att anpassa sig efter andra. Naturligtvis har jag alltid gjort vad jag kunnat för att mina kunder ska vara nöjda och anpassat mig efter deras önskemål. Men i mångt och mycket är det jag som kommit med de kreativa idéerna och fört processen framåt.

Nu är jag en del av en mycket större arbetsgrupp med allt vad det innebär. Många möten, många ord, många åsikter, många att lyfta fram. Många att tycka om.

Jag hittar alltså stimulans i mitt nya uppdrag, men har inte släppt företagsvärlden helt. Har kvar en del uppdrag och kunder, det har också rullat in några nya. Jag har helt enkelt blivit en kombinatör! Och det passar mig perfekt!

Du kan alltså även fortsättningsvis använda dig av Ordpilots kommunikativa tjänster. Här kommer exempel på två jobb jag gjort den senaste tiden.

1) Hemsida åt HS Vakuumplast i Kramfors

www.hsvakuumplast.se

Här har jag jobbat med fotografen Michael Engman (det gjordes innan min anställning), men även själv fotat en del. På en av sidorna finns en film, den är helt och hållet min produktion. Film är nytt för mig och en spännande utmaning! www.hsvakuumplast.se/vakuumformning

2) Broschyr åt Nordingrå Produktion

Jag har tidigare gjort hemsidan www.nordingraproduktion.se på uppdrag av ägaren Carl Gustaf Nordin. Då hade jag glädjen att åka runt och fotografera Nordingrågolvet i ett antal vackra hem. Nu använde jag dessa bilder även till en broschyr.

Jag har även några andra jobb i pipelinen. Mer om dem nån annan gång :)

357 Hits

Gnaget som kommer på våren...

Det är nåt med våren. Den är härlig, hoppingivande, sprittande glad... men den lockar också fram nåt annat i mig. Jag blir onöjd!

Helt plötsligt ser jag allt stök och strul, allt slitet i huset. Jag ser alla skavanker både inne och ute. Och det är faktiskt lite jobbigt. Så även om våren är underbar, skapar den också ett gnag i min själ. Jag tycker att allt är fult.

Vi bor ju i ett gammhus. Och om man som jag har ett pedantiskt drag kan det vara väldigt jobbigt med gammhus. För de är aldrig raka, aldrig nya, aldrig fräscha. Jag VET att gamla hus har mycket mer karaktär och åldras med större behag än nya. Och missförstå mig inte, jag älskar att bo i Nordingrå, jag har lärt mig tycka om mitt hus från 1860, men det finns ändå alltid nåt som måste fixas. Det tar ju aldrig slut...

Den här våren är det hallen på övervåningen och trappan dit upp som fått vara föremål för min kritik. Vi har i princip inte gjort något åt den annat än måla de inre väggarna som inramar badrummet vita. (Man kommer alltså in på toan genom att gå in genom dörren du ser på bilderna nedan.) Eftersom det gjordes i mitten av 90-talet såg allt slitet och trist ut, den "piffiga" murgrönan jag målat dit var inte heller direkt high fashion. Resten av väggarna har bestått av träfärgad panel.

Så i påskas gjordes en stor insats med att måla träpanelen och tak. Det har ni sett bevis på här redan. I helgen har tapeterna kommit upp och vips känns det som ett annat rum. Så ljust och härligt!

Nu återstår att måla golvet och trappan samt sätta upp lister. Sen har jag ro i själen ett tag ;)

Även utomhus krävs krafttag på våren. Tack och lov hade jag sett till att räfsa och riva undan alla utblommade sommarblommor och perenner i höstas, men en liten insats har jag gjort idag. Tittade också in i växthuset och insåg att DÄR behövs det verkligen rensas. På vintern förvandlas det till förråd. Men, men... det får bli ett uppdrag någon annan helg. Åtgärda ett gnag i taget, liksom...

405 Hits

Integration kan vara "Ja, det är våren"

Jag pratar ofta om att jag blir så imponerad av människor och deras engagemang. Till exempel alla som helt ideellt ställer upp som volontärer för att hjälpa nyanlända in i vårt svenska samhälle. Runt om i landet utförs ett otroligt arbete. 

Igår var jag på biblioteket i Kramfors vid lunchtid. På övervåningen pågick tala-svenska-prat för fullt. Runt två stora bord satt fullt av ivriga flyktingar som tränade på svenska ord och uttryck. Husgeråd i plast gicks igenom, slickepott, kastrull, visp... helt nya ord. När man pratade om olika yrken hade de flesta inga problem med att förstå och uttala polis, värre var det med sjuksköterska och affärsbiträde.

Det häftigaste var att alla var så intresserade. Så glada och villiga att hitta rätt i den främmande vokabulären. De flesta var kring 25 år, övervägande män. Respekten för de två pensionärerna som agerade lärare var påtalig. Glädjen likaså.

Det visar inte minst det faktum att alla hängde med i den gamla slagdängan "Ja, det är våren". Jag kan inte låta bli att visa er en liten filmsnutt över hur det var. Helt oretuscherad, direkt från verkligheten. 

Varsågod - jag tycker den är underbar!

 

273 Hits

Mina bästa poddtips

När livet förändrats så pass mycket som mitt gjort den senaste tiden gäller det att hålla vissa saker intakta. Att börja ett nytt jobb med att samtidigt gå igenom en tuff sjukperiod kräver fokus. Positivt tänkande kombinerat en massa vilja. Jäklar anamma helt enkelt.

Jag hittar mitt jäklar anamma i rörelse. Under många år har jag varvat min träning genom att springa, promenera, åka skidor och gå på gym. Oftast med något att lyssna på i öronen.

För tillfället är inte min kropp i ett sådant starkt skick att jag kan göra annat än promenera, så jag kämpar på med det ena benet före det andra. Med hjälp av stegmätaren och något bra att lyssna på i iPhonen betar jag av kilometer efter kilometer.

Vad lyssnar jag då på? Inte musik. Den tiden är förbi. Nu vill jag höra sånt som ger mig något på djupet, som får mig att skratta, lär mig nya saker, reflektera...

Här är några av mina favoritpoddar just nu:

Wahlgren & Wistam
Pernilla Wahlgren och Sofia Wistams populära och prisbelönta pod lämnar en sällan oberörd. Ofta går jag omkring med ett stort smajl i ansiktet när jag lyssnar, måste se ganska roligt ut för de jag möter. Tur jag bor i glesbygd ;) Pernilla och Sofia är öppna, ärliga och väldigt personliga, vilket är en förklaring till deras framgång. 

Bildningspodden
En podcast för vetgiriga producerad av humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Jag har nyligen lyssnat på program om kokbokens historia, Edith Södergran, latin, Fredrika Bremer, cykeln - från kvinnlig frigörelse till machosport. Här finns en massa intressant man bara anat men inte riktigt vetat.

O-podden
OPodden är en kvinnopodd gjord av Jennifer Kovac där välkända svenska kvinnor på ett oretuscherat sätt berättar om framgångar och bakslag, tankar, erfarenheter, åsikter och drömmar. Just nu är jag mitt i en lång intervju med Ebba von Sydow. Har tidigare lyssnat på bland annat Renée Nyberg och Annika Sörenstam.

Träningspodden med Jessica och Lofsan
Kända tv-profilen Jessica Almenäs har en träningspodd tillsammans med privattränaren (PT) Lovisa Sandström, även kallad Lofsan. De ger en massa tips om träning (mest löpning och styrketräning) och berättar gärna ur sin egen digra skatt av erfarenheter.

P1 Dokumentär
Wow! Dokumentärernas mästare. Här finns hur mycket som helst att ösa ur. Jag har lyssnat på dokumentärer i många år, även P1 och P4 har bra, och kan bara rekommendera. Igår lyssnade jag på en pod som berättade om hur man på 60-talet hade tankar på att vända vattenströmmen i Kalixälven och Torne älv för att driva vattnet mot Norge och där bygga ett stort kraftverk. Man kom dock på att en sådan operation skulle påverka vattenståndet över stora delar av Skandinavien och lade ned planerna. Tyvärr gick man vidare till Stora Sjöfallet i Lappland istället och dämde/byggde ut där till den milda grad att sjöfallet torrlades. Trots att det var nationalpark. Något sådant skulle förhoppningsvis aldrig kunnat hända idag. Eller skulle det?

275 Hits
0 Kommentarer

Att vara en sentimental jäkel

Traditioner är viktiga för mig. Jul och påsk är högtider som jag gärna firar. Vid varje högtid kommer kartongerna med pynt fram. Pynt som oftast har några år på nacken, mestadels från tiden när pojkarna pysslade på dagis och i skolan.

Men jag har också en hel del som kommer från min egen barndom. Som kycklingljuset du ser här ovanför. Det har hängt med i ur och skur på alla flyttar - Ullånger, Docksta, Umeå, Kungsör, Skog och Orsta. Samma sak gäller för den stora gula figuren bredvid. Det är egentligen ett påskägg, men får numera mest pryda fönsterbrädan. 

Ganska ful är den stora rackaren, man jag kan faktiskt inte göra mig av med den. Kan inte tända ljuset heller. Det skulle göra ont i hjärtat. De kommer att vara med mig till jag flyttar på hemmet... Ska göra ett avtal med pojkarna om det. Samma avtal där de får lova att varje vecka komma och rycka hårstrån från hakan och ögonbrynen :) Fniss!

Den här påsken tillbringas enbart hemmavid. Jag har nämligen kommit på att trappan och hallen uppe behöver rustas upp. Det är enda stället som inte gjorts något radikalt åt och nu är jag dödstrött på den obehandlade träpanelen. Ett enormt arbete som kräver många timmar. Måla väggar och tak, tapetsera, måla trappstegen. I sinom tid blir det dock bra, nu är det mest ett kaos. Turligt nog är äldste sonen hemma och kan lägga några timmar på sitt föräldrahem.

      

 Annars blir det ju mycket äta en helg som denna. Jag som inte ätit speciellt mycket alls under min sjukdom och konvalescens kan bara konstatera att jag nu är fullt återställd. Aptiten och sötsakssuget är tillbaka. Påskäggen har varit påfyllda fler gånger :)

Några av er undrar säkert hur det går med mitt beslut att inte äta rött kött. Svaret är: Det går utmärkt! Jag saknar faktiskt inte kött alls. Igår när jag stökade ihop ett påsksmörgåsbord fick jag dock impulsen att stoppa en köttbulle i munnen från stekpannan, men hejdade mig.

Sillen och laxen kompletterades för min del med morotsbiffar, massor av grönsaker, brieost och creme fraiche. Supergott!

Supergod var också den vegetariska paj jag gjorde idag. Bladspenat, purjolök och tomater fick slå följe med tomatskivor och gosa ihop sig med äggstanning. Innehållet i formen tog slut på nolltid.

 

313 Hits

Tillhör mareld dina favoritord?

Idag när jag kom hem låg en trevlig överraskning i postlådan. Tidningen Vi Läser tar alltid upp intressanta teman inom området litteratur. Ett frekvent inslag är där de frågar någon om vilket favoritord hen har. I detta nummer svarar den tillfrågade: mareld.

Mareld. Mareld. Mareld???

Min hjärna slog knut på sig själv. Mareld, vad är det? Marulk känner jag till, martall likaså. Men mareld...

Den tillfrågade Lars Gustafsson ger en ledtråd när han berättar att mareld är en organism. Men han tycker också att den är magisk, ger ett skimmer av något förbjudet. Och så tänker han på vokalmusik när han hör ordet.

Nu är min nyfikenhet total. Jag måste googla!

Wikipedia förklarar:
Mareld är ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten. Mareld orsakas av flera arter i olika organismgrupper, bland annat av planktonet dinoflagellat. Dinoflagellater lyser upp när det känner sig hotade av till exempel småfisk, detta för att locka till sig rovfiskar som undsätter dem. Om man nattetid badar när dessa organismgrupper finns i vattnet upplever man att vattnet lyser upp omkring sig själv.

Så häftigt! För att rädda sig själva lyser planktonen upp och skapar ett för oss magiskt skimmer. De största mareldsflagellaterna är 2 mm i diameter, men i Sverige förekommer sällan storlekar större än 1 mm.

Jag är säker på att många av er både hört talas om och sett detta fenomen, tydligen vanligt på Västkusten. För mig är det dock nytt. Och minsann har jag inte fått ett nytt favoritord också! 

Det lägger jag till mitt sedan länge valda favoritord - unna. Unna är underbart. Runt, varmt och kärleksfullt.

Jag unnar någon annan något. Jag kan unna mig själv något. Ett alltigenom positivt ord. Precis som livet ska vara :)

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — kent
Jag unnar dej allt gott i världen
onsdag, 23 mars 2016 19:12
Guest — AC
Tack pappa! Jag unnar dig detsamma
onsdag, 23 mars 2016 19:19
311 Hits
2 Kommentarer

Fyrkantiga ögon och mask i magen

Vid en av mina promenader träffade jag en bekant som har en liten dotter på ett år. Medan vi pratade tog den lilla tjejen upp lite snö från marken och stoppade i munnen. Eftersom snön var ganska smutsig reagerade jag. Och kom samtidigt att tänka på något som mina föräldrar sa till mig när jag var liten:
- Du ska inte äta snö, då kan du få mask i magen!

Mask i magen av snö? Jag trodde benhårt på det. Vågade inte äta en snögnutta. Trodde lika starkt på det som att pappa kunde blåsa ut cigarettrök genom öronen. Det var bara det att han alltid påstod att han fick så ont i huvudet när han gjorde det.

Men jag trodde på det. Länge. Tills nån sa att det är en fysisk omöjlighet att klara en sån sak. Jag var ganska stor då. Typ 32... Näää, men det dröjde länge innan den lögnen punkterades.

Mask i magen då. Är det en lögn? Definitivt, men nog mest ett sätt att hålla barnen i schack. Det var ju inte direkt den enda myten man fick höra.

- Sitt inte så nära TV:n du kan få dålig syn.

- Du måste äta upp morötterna, det är bra för ögonen.

- Du får inte bada efter det att du ätit, då kan du får kramp och drunkna.

- Man ska inte kittla någon, då kan hen börja stamma. (Fast vi sa: "hen kan bli stam...)

- Apelsiner är bra för immunförsvaret, ät dem och du blir inte förkyld.

- Du måste ha mössan på dig, annars blir du förkyld. Alternativt får öroninflammation.

- Läs inte i mörkret, du kan få sämre syn.

- Titta inte i kors, ögonen kan fastna.

- Svälj inte tuggummit, då ligger det i magen i flera år.

- Svälj inte vindruvskärnor, då växer det ut vinrankor genom öronen. Kärnorna kan också fastna i blindtarmen.

- Drick inte för mycket läsk. Coca Cola till exempel är så starkt att en tand man lägger däri är borta på några dagar.

 

Idag skrattar vi åt de här myterna. Men för min generation var det något vi levde med, fick höra ofta.

Undra vilka myter vi matar våra barn med idag. Kanske nåt om att man inte ska sitta för länge vid datorn... Eller inte äta så mycket godis för då blir man hyperaktiv... Eller att tomten är far till alla barn... :)

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Katarina Östlund
Kör med snö och mask med barnen
söndag, 20 mars 2016 19:50
Guest — AC
Underbart med högutbildade adjunkter som skrämmer barnen... Det har jag också gjort! Fast inte med mask i magen
söndag, 20 mars 2016 20:08
423 Hits
2 Kommentarer

När Enja-hår var den högsta önskan

Ibland, OK ganska ofta, faktiskt nästan varje dag önskar jag att jag kunde stanna tiden. Frysa verkligheten och bara stanna i känslan. De allra flesta gånger har önskemålet sitt ursprung i barnen. Att jag gjort nåt med dem eller bara känt en sån förlamande känsla av kärlek att jag vill stanna upp.

För det går ju så himla fort... Den senaste tiden har jag börjat läsa några bloggar som skrivs av unga kvinnor. Och jag slås av att de i mångt och mycket är ganska lika mig. Alltså så som jag var för 20 år sedan. Då hade jag en liten bebis, var tämligen nyinflyttad i mitt hus och hela framtiden låg framför mig.

20 år senare bor jag kvar i samma hus, men barnen är - vips - stora! Häpp! En har till och med flyttat ut och om två år är den andre också borta. Hur gick det till? Vart tar livet vägen?

Sån tur då att man har sina minnen. Det finns massor att ösa ur såväl det mentala som de verkliga fotografierna. Jag tänkte dela med mig av ett sånt himla gulligt minne. Jag har äntligen lyckats övertyga min yngste son att få visa det :) 

G är gissningsvis tre år här och går på dagis på vårt föräldrakooperativ Järnstagården. På Järnsta finns också en fritidsavdelning och vid den här tidpunkten gick det en några år äldre tjej som heter Enja där. Enja har långt, lockigt, vackert hår. 

Och G älskade det där håret... Varje dag när vi kom hem från dagis sprang han direkt in och drog på sig ett par pyjamasbyxor på huvudet. Han ville ha sitt "Enja-hår" :)

Några år senare var det mode med lite längre hår på killar. G hade för länge sedan växt ur sina pyjamasar, men försökte tappert spara ut håret. Men hur mycket han än sparade blev det inte längre. Det blev bara större... Han tillhör den avundsvärda skaran med extremt tjockt hår, så effekten blev bara att håret blev större. Som en mikrofonboll typ.

Så han gav upp. Det blev aldrig något Enja-hår. Numera har han en snygg Gustaf-frisyr. Och det är mamma nöjd med.

 

420 Hits
0 Kommentarer

Att brinna för mer än rätten att säga negerboll

 

De vackraste människorna är de som brinner. Som har en inre glöd, en passion för något. Som vill förändra och utveckla. Som argumenterar och kämpar för sin sak. Och då talar jag inte om de människor som försvarar rätten att säga negerboll, eftersom det "alltid hetat så".

Att rättfärdiga det hela med att påstå att man då inte heller "kan säga vitlök"... eller "baka finska pinnar" är bara löjligt. Sandlåda verkligen.

När jag var liten sade vi negerbollar. Jag tänkte aldrig någonsin på att det skulle vara nedsättande. Men jag var ett barn. Tämligen oskyldig, eftersom det inte fanns särskilt många olika nationaliteter i samhället där jag växte upp. Min klass var helt homogen vad gäller etnicitet och hudfärg.

Idag är verkligheten annorlunda. Såväl samhället som språket har förändrats, det vet både du och jag. Tänker inte gå in på några förklaringar, utan konstaterar bara att om det finns ord och uttryck som är nedsättande, då ska vi inte heller använda dem. Så himla enkelt! Varför strida för något som alla i grunden vet är fel?


Känner du till Staffan di Mistura? För mig var han en okänd profil tills jag läste om honom i DN:s lördagsbilaga igår. Jag blev imponerad. Och berörd. Utan att känna Staffan di Mistura det minsta mer än det jag just läst förstår jag att han är en vacker människa.

Vacker på grund av sin glöd och sitt engagemang. Staffan föddes 1947 som son till en svensk mamma och italiensk pappa. Fadern hade flytt undan den fascistiska regeringen i Italien och hamnat i Sverige. Här blev han affärsman och ordnade genom sina kontakter så att Staffan som sjuttonåring kunde praktisera hos FN. Det blev starten för ett yrke som går ut på att konfliktlösning genom diplomati.

Staffan di Mistura har arbetat i 45 år inom FN som fredsmäklare i otaliga krig och konflikter. Afghanistan, Somalia, Sudan, Etiopien, Balkan, Libanon... Nu hade han egentligen trappat ned, men fick frågan om han inte kunde tänka sig arbeta för att främja freden i Syrien. Det måste kännas häftigt när en man som Ban Ki-moon ringer och säger "Vi har hamnat i ett vakuum i Syrien. Vi behöver dig, Staffan."

Undra om Staffan di Mistura någonsin skulle baka och äta negerbollar? Jag tror inte det.

I DN:s artikel kan man också läsa att Syrienkonflikten är den mest komplexa stridshärd som någonsin funnits. Det är många inblandade parter, som inte ens håller sams inom de egna grupperna. Brott begås mot krigslagar och människorätten. Det har varit fem år av grymhet och ouppfyllda löften.

Staffan di Mistura, som förutom svenska talar sex språk, tror inte att kriget i Syrien kan lösas genom militär inblandning. Det är alltså inte ett krig som kan vinnas. Det måste lösas på fredlig väg med överenskommelser. Och han tänker sig att det kan ske inom en rimlig tid, innan nästa års utgång.

Jag tycker det är så underbart med människor som di Mistura. Som verkligen gör skillnad. Som dedicerar sina liv åt att lösa konflikter istället för att cementera dem. Som jobbar med fredsförhandlingar på högsta nivå. Som alltid tänker positivt och som aldrig ger upp.

Som inte sitter kvar i sandlådan och äter negerbollar.

775 Hits
0 Kommentarer

Skiner solen lika vackert i Stor-Norrland?

Idag är det underbart! Solen skiner som aldrig förr från en knallblå himmel och skaren bär. I morse gnistrade rimfrosten i träden och förvandlade verkligheten till en diamantskimrande ljuskaskad. Vi njuter nu. Åtminstone gör jag det, vårvintern är en av mina favorittider på året. 

Höga Kusten levererar. Det är faktiskt inte tu tal om den saken, det visar inte minst det faktum att de sociala medierna fylls av vackra naturbilder. Människor som åker skidor, vandrar, åker skoter, pimplar, utmanar musklerna i slalombacken... Det är som en dag i fjällen, fast mycket lyxigare. Bara att kliva ut på bron. Bara att sätta sig på sparken och njuta. 

Under promenaden idag passerade jag en gammal ladugård, som har en skylt med texten "Här jobbar vi för fullt med att göra gott för Norrland". Tankarna gick då till det sedan några dagar lagda förslaget om att bilda ett Stor-Norrland. Detta som en del i en omändring i hela landet till färre regioner.

Vad tycker jag om det? Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att ha någon åsikt om det. Å ena sidan kan man tänka att vi blir marginaliserade i ett stort område, men å andra sidan tror jag att en större region får ökade chanser att mäta musklerna mot andra. 

Nåväl, beslutet är inte taget än och det kommer att finnas många chanser att sätta sig in i frågan. Till dess nöjer jag mig med att konstatera att det finns massor av människor som njuter av att bo och leva i Norrland. Vi är många som tagit ett aktivt val att bo här. Så glesbygd det än kallas. Vi är också många som jobbar för att förutsättningarna för livet i Höga Kusten ska vara så goda som möjligt.

Det tycker jag skapar framtidstro! Lika stark som solen :)

 

456 Hits
0 Kommentarer

Telefonbänk och bidé - gårdagens hype


Tänk så mycket lite färg kan göra för en möbel. Det kan man konstatera när man ser den gamla telefonbänken som står ute i hallen. Men så börjar jag fundera - telefonbänk... Ska man ha en sån? Hur ute är inte det egentligen? Måste verkligen vara en relik från gårdagen.

Om man googlar brukar man kunna hitta historik om det mesta. Dock inte om telefonmöbeln. Den finns inte dokumenterad :) Min egen personliga, inte så avancerade, reflektion blir att det är en möbel som lever kvar sedan den sladdanslutna telefonen. När man hade ett jack i väggen. Herregud, det låter som stenåldern...

Telefonen fanns då alltid på ett och samma ställe och man behövde naturligtvis någonstans att sitta. Plus att den ädla tingesten absolut behövde något ståndsmässigt att stå på. Riiiiiiing, så skyndade man dit och satte sig bekvämt tillrätta för ett långsnack. Perfekt då också med en spegel att kolla in frisyren eller klämma finnar.

Idag är ju situationen helt annorlunda, vi har alla egna telefoner som ligger både här och där. Så frågan är varför vi har kvar vår telefonbänk. Jag vet inte. Jag har faktiskt inte reflekterat över det förrän nu när den blivit ommålad. Tar jag bort den ser det väldigt tomt ut. Och den är ett perfekt ställe för hårfönen och plattången att vila på. Används också som sminkbord när trängseln med sonen är för stor i badrummet på morgnarna.

Men som telefonbänk har den inte fungerat på länge. Frågan är dock om det inte vore en bra idé att börja använda den som sådan igen. Istället för att ta med sig mobilen överallt så får den ligga och vila på telefonbänken. Åtminstone på natten, då skulle hjärnan få behövlig vila från intryck som pressar sig på även nattetid.

Vi får se hur det blir med det... :)

Men kolla in det här då! Apropå möbler som en gång var inne, men som numera inte används... Du känner väl igen en bidé?

Hemma hos min pappa finns en bidé i badrummet. Den är aningen lägre än på bilden och har ett duschmunstycke med slang istället för kran. Jag fattade nog aldrig vad man egentligen skulle ha den till. Att tvätta sig i underlivet var inget vi ens reflekterade över att man skulle göra. Sååå pinsamt om mamma eller pappa hade sagt att det var det rätta användningsområdet. Vi tvättade mest fötterna i den :)

Jag skulle tro att det runt om i Sverige finns en mängd 70-talsvillor där bidéer och telefonbänkar trängs med varandra. Frågan är bara vilka möbler vi har idag som vi kommer att småskratta lite åt i framtiden.

513 Hits
0 Kommentarer

Att bli lagom arg på Pernilla Wahlgren

 

Lagom. Tänk vilket ord det är egentligen. Och vad det betyder för oss... Vi ska vara lagom i allt. Lagom i vårt sätt att vara, lagom i kroppsformen, lagom med motionen, lagom med alkoholen, lagom som mamma, lagom som dotter, lagom i vår åsikter, lagom med HUR vi fram för våra åsikter, hur vi skrattar, hur vi talar, lagom med allt. 

Gillar jag lagom? Tja, i vissa doser. Men ibland står mig lagom upp i halsen. 

Precis som modeuttrycket "politiskt korrekt", som har ändrat sin ursprungsmening till att helt plötsligt blir synonymt med lagom. Nu ska vi istället vara så PK i allt. Eller peeee kååå... 

Ibland tycker jag om att göra saker som inte är PK. Umgås med människor som inte är lagom. Människor som vågar säga vad de tycker, som tar ut svängarna och gör det totalt oväntade. Som för många blir "för mycket"... 

Men just det där "för mycket" kan vara så befriande skönt. Fnissigt, flamsigt, tramsigt, härligt och livsbejakande. Till en viss gräns så klart, sen vill man tillbaka till lagomheten igen.

Att säga att man tycker Pernilla Wahlgren är underhållande är inte PK för alla. Jag har dock följt henne ett tag (vi är ju nästan lika gamla) och kan imponeras av henne. Under den lite bimboglada ytan döljer sig en duktig artist som håller sig till sin genre, en driven företagare och en varm fyrabarnsmorsa. 

Under min konvalescens nu har jag ofta lyssnat på den pod hon framgångsrikt driver tillsammans med Sofia Wistam. Tillsammans har de arbetat fram en av de mest populära poddarna bland kvinnor i min ålder. Och jag förstår varför. Pernilla och Sofia är roliga, ärliga, de pratar om högt och lågt, om allt och alla. Det är både underhållning och information när den är som bäst. Jag skrattar högt för mig själv nästan varje gång där jag går med lurarna på öronen och telefonen i täckjacksfickan.

Igår fick jag dock lov att avbryta mitt lyssnande. I varje avsnitt delar Pernilla och Sofia med sig av varsin aha-upplevelse; någonting de lärt sig eller reflekterat på under veckan. Pernilla började prata om ny forskning som gjort om tarmcancer. Att man kunde se ett samband mellan fetma och benägenhet att utveckla tarmcancer. 

Ett synnerligen aktuellt ämne för mig. Inte för att jag är överviktig, utan för den pärs jag genomgått de senaste månaderna. 

Men då skedde nåt som var så långt ifrån PK och lagom för mig. Sofia Wistam började snarka och tyckte det var världens tråkigaste aha-upplevelse. Därefter skämtade de och fnissade, ja faktiskt gapskrattade, så till den milda grad om fetma och cancer att jag blev ledsen. Jag var ledsen i tjugo steg, därefter blev jag förbannad. Så klart fattar jag att min reaktion beror på min egen livssituation och att de flesta andra lyssnare med all säkerhet inte tänkte en sekund på det. 

Så vad gör Lagom-AC? Är politiskt korrekt och tänker "det gör ingenting" och byter till en annan pod att lyssna på?

Nä... Jag plockade fram mobilen ur fickan och skrev ett inlägg på Pernillas Instagram om hur jag kände det. Och idag fick jag svar! Sociala medier är verkligen fantastiska på det sättet, nu kan man nå fram till nästan vem man vill.

Så klart är jag inte heller så PK att jag inte berättar om händelsen för er... Här ser du därför min dialog med Pernilla :)

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Gunnela
Förstår så väl din reaktion, du fick i alla fall ett fint svar ifrån Pernilla, kram påre
måndag, 07 mars 2016 23:05
792 Hits
1 Kommentar

När passionen är ett grässtrå

Många gånger säger man att vi blir mer och mer likgiltiga. Blassé. Att de flesta inte bryr sig om mer än att sitta hemma vid TVn och att vi numera spenderar vår mesta tid med telefonen. Men jag håller inte med. Jag ser passion, utvecklingsglädje och medmänsklighet överallt.

Jag träffar varje dag spännande, trevliga, glada människor. Män, kvinnor, barn och ungdomar som brinner för sin sak och som vill dela med sig av både kunskap och engagemang. Oavsett vad det handlar om finns de där: i integrationsarbetet, idrottsföreningarna, pensionärsorganisationerna, de politiska partierna, ungdomsgrupperna, biståndsföreningarna, kulturlivet, föräldragrupperna... listan kan göras lång.

Folk kämpar, sliter, bakar, skjutsar, ställer upp, samlar in, arbetar, ordnar, grejar, fixar, donar. Och de gör det ofta helt ideellt. Man gör det för att ändamålet är viktigt. För att det är roligt att utveckla saker. Gärna tillsammans med andra likasinnade. 

Ja, jag ser dem varje dag. Eldsjälarna. Jag tillhör den gruppen själv. I 16 år har jag varit en del av gruppen som arbetar med Nordingrås hemsida www.nordingra.nu. Att visa upp allt bra som finns i vår bygd är viktigt för mig. Jag brinner också för företagsfrågor och har varit med och startat Futura - föreningen för företagande kvinnor i Kramfors kommun. Som mamma är jag naturligtvis engagerad i allt mina barn gjort och gör. 

Ibland kan man dock förvånas av människors passion. Det sker när hängivenheten kontrasterar mot vad man själv tycker är givande. Jag är säker på att många av er skulle tycka att det är heltokigt att gå omkring på fjället i flera dagar med näsan i backen för att leta ovanliga fjällväxter.

Det kan jag själv också tycka, men har gjort det några gånger då jag åkt med på resor anordnade av Naturskyddsföreningen. Då träffar man på de VERKLIGA eldsjälarna. När man har gått en hel lång dag, uppåt - uppåt - uppåt - kämpat och slitit. Stirrat ned i backen och letat efter dagens skatt. Alltså orsaken till den långa och mödosamma vandringen.

Det var ett grässtrå. 

Ett väldigt ovanligt och nästan utrotat grässtrå, men ändock ett grässtrå. Första gången det hände blev jag förvånad. Full i skratt. Men sen förstod jag. Vilken enorm tur att de här passionerade eldsjälarna finns, de som engagerar sig för detta lilla grässtrå. Som värnar det, som ser till att det dokumenteras och som på sikt kanske är orsaken till att arten finns kvar.

Det är stort!

Eldsjälar är viktiga. Och vi är alla eldsjälar på ett sätt eller annat. Jag är säker på att även du har dina områden som du vurmar om. Fast de kanske inte innefattar att vandra miltals ut på fjället och sätta upp små forskningstält för att studera floran... :)

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Malin Norlander
Härlig, positivt och inspirerande text!
fredag, 04 mars 2016 18:05
Guest — AC
Tack Malin!
fredag, 04 mars 2016 21:26
569 Hits
2 Kommentarer

Jag är kär - vilken soppa!

Sedan en tid är jag kär... Jag har fallit pladask för någon som jag inte visste existerade. Ändå kände jag direkt när vi fick kontakt att ett behov i mig uppfylldes. Allt kändes enkelt, lätt och - ja - rätt.

Men det är inte som du tror. Föremålet för min heta låga är något så enkelt som en soppmaskin!

Ja, du läste rätt. En soppmaskin. För ett tag sedan visste jag inte att sådana existerade, men när jag fick nys om manicken insåg jag direkt det fiffiga. En soppmaskin är världens bästa matlagningshjälpreda.

Egentligen är det bara en vattenkokare försedd med mixerstav. Det finns olika program att välja mellan, så man kan göra släta soppor men även soppor med större bitar. Det går alltså lika bra att göra en slätmixad purjolössoppa som en tortellinisoppa. Man kan välja mellan kalla och varma soppor och det går även bra att göra smoothies.

Det är bästa är enkelheten. Man bara hivar i sina ingredienser, trycker på rätt programknapp och väntar. En soppa med bitar tar 20 minuter, en slät 23 minuter. Att det sedan knappt är någon disk att ta hand om är också en bonus :)

Häromdagen gjorde jag en morots- och löksoppa. Jag delade grönsakerna i småbitar, hällde i 7 dl vatten och två buljongtärningar. Kryddade med lite curry, salt och peppar. 23 minuter senare var världens godaste måltid klar. Under den tiden hann jag duka bordet, ta fram creme fraiche, bröd och pålägg. Med rykande färsk soppa var det sedan lite festkänsla mitt i veckan.

   

   

1089 Hits
0 Kommentarer

Imponerad i efterhand

Igår var det 30 år sedan Palme dog. Sedan han mördades. Jag var då 19 år, på väg mot 20, och hade just flyttat hemifrån. Jag hyrde en liten stuga i Docksta och tyckte att det mesta var kul. Det här var innan jag ens började plugga på universitetet; jag hade tagit studenten och funderade över vad jag skulle göra med resten av livet.

En sen kväll fick jag besök av två bekanta, det var två killar som spelade i samma visgrupp som jag var med i. Jag hade ingen TV, så nyheten om Palme hade gått mig förbi. Även om jag var noll intresserad av politik minns jag att jag kände mig omtumlad, smått chockad. Mördad... här i trygga Sverige?

Precis så reagerade nog de flesta, säkert du med. Nyhetsflödet genomsyrades under lång tid av mordet och vi följde utredningens alla vindlande krumbukter via media. Någonting förändrades. Hatet hade fått ett ansikte, ett anonymt visserligen men samtidigt reellt. 

Jag visste inte mycket om politik. Kände så klart till Palme och hade även följt med i kärnkraftsomröstningen. Löntagarfonder, nja... Vad jag själv tyckte om saker och ting var definitivt inte klart. Intuitivt var jag dock mer miljövänligt inriktad än Palme, så för mig verkade Thorbjörn Fälldin mer sympatisk. Den senare kommer ju dessutom från grannkommunen. Sedan spelade det nog också in att mormor varit stark kraft i centerkvinnorna.

Under de 30 år som gått har det flutit mycket vatten under broarna och jag kan idag säga att jag inte röstar på Centerpartiet :) Inte på sossarna heller för den delen. MEN jag inser vilken enormt skicklig politiker och aktad statsman Olof Palme var.

När jag igår såg dokumentären om honom slogs jag av vilken briljant och skärpt framtoning han hade. Engagemanget och hängivenheten går inte att ta miste på.

Palme är tveklöst den mest framstående politiker vi haft i Sverige. Oavsett vad man tycker om politiken får man konstatera det. Han satte fingret på många orättvisor. Sedan vet jag också att han ansågs som en klassförrädare bland vissa och alldeles för höger bland andra. Att han var hatad var inte tu tal om saken. Den tragiska utgången visar just på detta.

Det finns många bra citat från Olof Palme och jag vill avsluta med ett av dem. Det passar bra även i vår samtid.

560 Hits
0 Kommentarer

Att handla lokalt - fast på nätet

Numera kan man shoppa när som helst, var som helst, ja till och med nästan hur som helst. I takt med internets utbredning har e-handeln fått en mer dominerande ställning. Och tyvärr kan man konstatera att det sker på bekostnad av den "fysiska handeln", alltså butiker där man kan klämma och känna på varorna. På många håll gapar butikslokaler tomma. 

Vi får alltså det vi förtjänar. Handlar vi inte lokalt, kommer inte varorna och tjänsterna att finnas kvar lokalt. För mig är det självklart att handla så mycket jag kan här hemma. Vill jag att ICA Nordingrå även i fortsättningen ska kunna ge mig service, då måste jag naturligtvis också vara lojal mot dem.

Likadant om jag ska köpa en spis. Inte kan väl någon tro att det blir billigare att koppla (kanske först hyra...) en släpkärra på bilen och sedan rejsa ned till Birsta? Om jag gör köpet genom Nordingrå El kan jag i lugn och ro titta på olika typer av spisar. Sedan levererar de den jag till slut väljer hem till mig och installerar rubbet. PLUS att de tar med sig den gamla trasiga. Tjohoooo...

Lätt som en plätt! Blir det något krångel ringer jag bara ett samtal till Per eller Bosse så kommer de och fixar. Jag skulle vilja se El Giganten göra detsamma.

Men visst kan jag lockas av att handla på nätet. Det är väldigt lättsamt att sitta hemma vid datorn och surfa runt. Leta efter det jag önskar, jämföra priser och så vidare. Roligt, men det känns alltid syndigt och förbjudet att trycka på Skicka-knappen. Som att jag sviker handlarna runtomkring mig. Handel skapar ju liv liksom. Tänk er en stad utan några affärer alls... Öde.

Sån TUR då att det finns lokala entreprenörer som satsar på näthandel. Häromdagen fick jag hem ett paket från Crazy Daisy Dsgn. Det är en webbshop med produkter där design och miljö står i fokus. Många av produkterna är designade på uppdrag av företaget och finns bara att köpa på webbshopen. Andra produkter är noga utvalda för sina smarta lösningar och design. 

Webshopen drivs av duktiga Kikki Högberg i Härnösand. Hon har gedigen erfarenhet av reklambranschen och kan det här med att kommunicera ut sitt budskap. Fokuset på miljö och långsiktig hållbarhet kombinerat med design är helt rätt. 

Kika själv på https://crazydaisy.se

Kramfors Handel gick för ett tag sedan ut i en tidningsartikel och rekommenderade de lokala handlarna att komplettera sitt sortiment med möjligheten att handla på nätet. Det tycker jag är helt rätt! Det gäller att hänga med och finnas där kunderna finns.

Här kommer två exempel på Kramforsföretag som fattat galoppen. Snygga webbutiker som har hela landet som marknad. När man dessutom vet att de finns i kommunen vill man gärna handla. I alla fall funkar jag så :)

https://www.bubblebox.se - hälsa och skönhet på nätet

http://rockstil.se - kläder, smycken, asseccoarer



Vad handlade jag då på Crazy Daisy Dsgn? Jo, det blev ett par fina örhängen och en läcker tygväska. De senare kan jag använda när jag handlar mjölk på ICA här hemma :)

 

496 Hits
0 Kommentarer

Jag har slutat äta kött

b2ap3_thumbnail_sataytofu_20160225-055316_1.jpg


Ända sedan jag började få mina anfall av tarmvred har jag undvikit att äta kött. Jag märkte ju att jag fick ont i magen varje gång jag åt kött . Det hände gång på gång utan att jag visste vad det berodde på. Jag hade då ingen aning om att det fanns en lite fripassagerare i tarmen som växte sig större och större och som till slut agerade stoppkloss.

Efter några akutresor till sjukhuset men utan diagnos förstod jag att jag måste måste dra ned på maten. Under två månader blev det mycket yoghurt, soppa och annat lätt. Inte lätt som i kalorifattigt, till exempel grönsaker och fiberrikt bröd var inte bra alls. Det blev trådigt och fastnade lätt. Med lätt menar jag lätt nedbrytbart. Rött kött uteslöt jag helt. 

Även om jag nu är opererad har jag fortsatt på den köttfria dieten. Och det känns så bra!!! Det är bra för min kropp och bra för miljön. Win-win för många.

Det finns så otroligt mycket gott att äta! Jag botaniserar på nätet och i tidningar efter goda recept. Gårdagens middag blev krämig pasta med soltorkade tomater, champinjoner och fetaost. Dagen innan vankades falafel i tunnbröd på bädd av babyspenat, på toppen creme fraiche och sötsur sås. Till det utsökt vatten från Orsta Brunn :)


Här kommer ett recept jag gjorde i fredags. Håll till godo!


Sataywok (4 personer)

Woksås:
½ dl jordnötssmör
½ dl hett vatten
½ dl sweet chilisås
2 msk japansk sojasås
juice från en limefrukt (ca 2 msk)
1 msk sesamolja

Woken:
300 g fast, naturell tofu + 1 msk japansk sojasås
1 litet broccolihuvud (250 g)
1 röd paprika
150 g sockerärter
1 bunt salladslök (5–6 stänger)
2 vitlöksklyftor
ca 250 g breda risnudlar
rapsolja att woka i
¾ dl potatismjöl eller majsstärkelse
½ tsk gurkmeja (jag tog curry)
1 krm salt

Till serveringen:
1–2 dl hackade jordnötter
1 limefrukt i klyftor
ev mer sojasås och sesamolja

Gör så här:

1. Blanda ingredienserna till woksåsen.
2. Tärna tofun. Marinera tofutärningarna i sojasås, enklast i en påse.
3. Skölj och ansa grönsakerna. Skär broccolin i små buketter, paprikan i tärningar, sockerärterna på snedden och salladslöken i strimlor. Hacka vitlöken fint.
4. Koka risnudlarna enligt anvisning på paketet. Låt stå i kallt vatten i kastrullen.
5. Hetta upp olja i en wokpanna. Woka broccoli, paprika, sockerärter och det mesta av salladslöken ett par minuter. Ta mer olja om det behövs. Ha riktigt hett så att grönsakerna wokas, inte kokar. Tillsätt vitlöken mot slutet, så att den inte hinner brännas vid.
6. Vänd ner de avrunna nudlarna tillsammans med woksåsen i woken.
7. Rulla tofutärningarna i en blandning av potatismjöl/majsstärkelse, gurkmeja och salt och stek frasiga i olja i en stekpanna. Lägg tofun ovanpå woken.
8. Ät och njut :)

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — kent könberg " farsa"
Nja, nog vill jag ha en älgfile ibland, he he.
fredag, 26 februari 2016 11:59
707 Hits
1 Kommentar

Livet som sjukskriven

Nu har jag gått in i vecka 4 som sjukskriven och det lunkar på rätt bra. I morse tog jag bort de sista plåstren på magen och konstaterade att såret läkt fint. Magen kommer aldrig att bli sig lik igen, men efter ett sådant snitt och ihopsnörpning får man vara glad för det lilla. Jag har aldrig haft en platt mage, och kommer inte att ha det nu heller. Längst ned ser det ut som en liten extra "rumpa", men det döljer ju byxorna effektivt.

  

Dagarna går sin gilla gång. Det handlar mest om att ta det lugnt, softa i soffan, se på Netflix. Har sedan jul plöjt Downton Abbey säsong 1-5 och Mr Selfridge säsong 1-3. Jag älskar kostymfilmer från sekelskiftet. Hamnar i ett annat tillstånd då jag drömmer mig med i handlingen och blir en av de vackra kvinnorna i långa svepande klänningar eller 20-talskläder.

Mata fåglarna gör jag dagligen. Det är rogivande och mysigt. Idag såg jag två gråspettar; en hona och en hane. Det är en hackspett, som är släkt med den mer kända gröngölingen. Gråspetten har varit hotad i flera omgångar, men nu räknar man med att den finns i hela Norrland. Jag blir ändå superglad när jag ser dem. Vi har haft dem hos oss förut, men det var några vintrar sedan. Å andra sidan är det ju första gången på länge som jag har möjlighet att tillbringa de ljusa timmarna hemmavid den här årstiden.

Elda är också något jag gör. Tullikivikaminen får göra nytta både morgon och kväll, i år laddas den med björkved vilket ger en skön värme. Tidigare hade vi en vanlig "traditionell" vedspis, som slutade sprida värme så fort man upphörde att elda.

När vi beslutade att satsa på en täljstenskamin, som bevarar värmen, var jag väldigt noga med att man skulle kunna laga mat på den. Som boende på landet med en något svajjig elledning har vi varit med om flera långvariga strömavbrott. Att då kunna stänga igen dörrarna, elda för värme och samtidigt veta att det går att ordna middag är guld värt.

Värsta strömavbrottet jag varit om om här är nyår 97/98. Jag väntade då Gustaf och det började toksnöa på nyårsaftonsnatten. Det höll i sig i flera dagar. Blötsnön låg tung över nejden, träden bågnade och elledningarna brast. Vi var utan ström i 5-6 dagar. Lagom till att skolan och därmed mitt dåvarande jobb började kom allt igång igen. Till elevernas (och mitt) stora förtret... :)

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Gunnela
Hur går det med sångrösten då ?? Sjunger du upp dig för fåglarna... Du är saknad på måndagskvällarna... Hur länge är du sjukskrive... Read More
tisdag, 23 februari 2016 10:02
Guest — Ann-Cathrin
Hej Gunnela! Tack för dina snälla ord! Jag är sjukskriven till den 10 mars. Har inte alls varit i form för att komma på sångövning... Read More
tisdag, 23 februari 2016 12:08
575 Hits
2 Kommentarer